Projekt S39 – Vikten av våra vägrenar

Under lång tid har jordbruket i Sverige, och övriga världen, moderniserats till homogena landskap med minskad biologisk mångfald. Naturbetesmarker och ängar som tidigare varit vanliga har minskat kraftigt som en följd av moderniseringen. Många arter som trivs i dessa typer av miljöer är nu hotade i olika omfattning samtidigt som antalet gräsmarker längs våra vägar ökar. Kan en förbättrad skötsel av vägrenar rädda hotade arter?

Flertalet habitat, viktiga för biologisk mångfald, minskar världen över. I Sverige har bland annat naturbetesmarker och ängar försvunnit till följd av en homogenisering av landskapet genom bland annat moderniserat jordbruk. EviEM (Mistras råd för evidensbaserad miljövård) genomför kartläggning av den kunskap som finns om biologisk mångfald och artspridning längs vägrenar och hur förhållandet påverkar av olika slags skötsel. Närmare 300 studier har påträffats i ämnet och EviEM har nu sammanställt en utvärdering.

Vägrenarnas funktion

Vägrenar har blivit en viktig livsmiljö för många arter som blivit undanträngda från andra delar av landskapet. Bland de som drabbats hårt hittas många arter som i första hand återfanns på bland annat ängar och/eller betesmarker. Nästan 300 växt- och djurarter som ingår i den svenska rödlistan (förteckning över rödlistade arter i Sverige) har påträffats längs vägrenar. Utöver att fungera som livsmiljöer kan vägrenarna även fungera som spridningskorridorer för både inhemska och främmande arter.

Idag sköts många vägrenar genom att klippas flera gånger om året för att öka säkerheten för människor och djur då vegetation både kan skymma sikten och växa ut i vägen. Skötselråd för vägrenar har tidigare baserats på studier utförda på ängar, naturbetesmarker osv men då dessa inte utsätts för påverkan i form av vägsalt, dikning och förstärkningsarbeten, sådd av främmande växtmaterial och underhåll på samma sätt kan man inte räkna med att växtligheten påverkas likadant. Flertalet myndigheter och andra berörda har framhållit ett behov av skötselråd grundade på faktiska studier på vägrenar.

Förutom att fokusera på de gröna och vegetationsrika områdena har dessutom allt fler forskare och naturvårdare intresserat sig för torra, sandiga och grustäckta områden kring vägar. Dessa miljöer kan locka till sig arter som tidigare levde på havsstränder, sandbankar, sanddynor, torrängar, alvarmarker m.m. Blomsterrikedomen i dessa typer av miljöer lockar till sig viktiga pollinatörer som bin, humlor och fjärilar men även andra arter som är beroende av nektar/pollen. Solbelysta och sandiga miljöer kan dessutom fungera som viktiga fortplantningsmiljöer för många insekter. För en stor mängd insektsarter är vägrenar numera den huvudsakliga livsmiljön och det råder specifik efterfrågan på skötselråd inriktade på bevarandet av insekter.

Projekt S39: Skötsel av vägrenar – hur påverkas artmångfald och artspridning?
Projektet inleddes på förslag av Jordbruksverket under hösten 2015. Projektets mål har varit att utvärdera hur vägkanter kan skötas för att gynna biologisk mångfald. Då 300 rödlistade arter har påträffats längs vägrenar är projektet av stor relevans och enbart vägarna i Sverige utgör 60 000 mil habitat.

Projektet inleddes genom att en expertgrupp utförde en systematisk kartläggning, d.v.s. en översikt över tillgänglig litteratur inom ämnesområdet. I februari 2016 publicerades en plan och ungefär 300 studier har nu påträffats inom ämnet. Kartläggningen väntas bli färdig under våren 2017. Därefter planeras en fullständig systematisk utvärdering av ett delområde som har särskilt stor betydelse för naturvården – hur slåtter, röjning, bete och bränning inverkar på kärlväxter och ryggradslösa djur (t.ex insekter) längs vägrenarna. Gemensam nämnare är att alla fyra metoder involverar borttagning av vegetation och därför är jämförbara med varandra.

Regina Lindborg, ordförande för den utvärderande expertgruppen och professor på institutionen för naturgeografi på Stockholms universitet, hävdar att effekten skulle bli väldigt stor om vägrenar skulle börja skötas på ett optimalt sätt för biologisk mångfald. I början av 1900-talet fanns cirka 2 miljoner hektar gräsmarker i Sverige och idag återstår endast 400 000. Vägrenar kan därför utgöra mycket viktiga habitat för många arter som blivit undanträngda. Vägrenarna är dessutom sammankopplade över långa sträckor vilket möjliggör spridning för många arter, framförallt där det finns många djurarter som även kan sprida vidare frön.

Att en ändrad skötsel skulle innebära stora kostnader hävdar Regina är svårt att säga men att det idag utförs många åtgärder för att man måste men om man gjorde allt på rätt sätt skulle kostnaderna kunna hållas nere.

Trafikverkets roll

Trafikverket är idag ansvarig för skötseln och har sedan mitten på 90-talet haft ett regeringsuppdrag om att ta hänsyn till vägkanternas biologiska mångfald. Mats Lindqvist, miljöspecialist på Trafikverket, menar dock att målen är vagt uttryckta och att det är svårt att förstå innebörden. Dessutom finns det konflikter med andra mål i verksamheten. Förra året antogs dock särskilda mål i en handling kallad Riktlinje landskap i vilka Mats hoppas att de ”gröna” delarna ska bli tydligare och att riktlinjen ska förbättra arbetet med bland annat de så artrika vägkanterna.

Däremot finns det inte mycket regelverk att luta sig mot och ”konflikterna” mellan ingenjörer, landskapsarkitekter och det ekologiska tänket försvårar också situationen då ingenjörer mestadels ser de tekniska funktionerna med en miljö medan landskapsarkitekter vill ha en visst utseende men inte alltid med ett ekologiskt tänk menar Mats.

Vidare är det lätt att lyfta fram enstaka projekt som gått bra men oftast är de långa sträckorna relativt händelselösa om en expert inte är iblandad. Det här återspeglar sig i ojämna resultat.

Det går att ställa krav men det kräver mycket svårt arbete och dessutom juridik. Just juridiken är en viktig pelare, någonting att kunna falla tillbaka på. Miljöbalken är inte alltid så täckande när det gäller vissa typer av frågor. Exempelvis gäller artskyddet endast vissa arter medan andra inte klarar sig. Det behövs mer kunskap om situationen och där menar Mats att de arbetar mer idag med inventeringar. Dessutom krävs en organisation som kan sköta allt och nivån är inte tillräcklig idag. Resurserna som krävs för planering och skötsel är inte tillräckliga och dessutom behövs ekonomiska resurser.
En hittills effektiv och relativt billig metod är senarelagd slåtter, vilket också gynnar många arter, men mer avancerade skötseltekniker kostar mer. Däremot är lösningen endast kortsiktig då man sett efter 20 år att områden inte varit lika artrika längre.

Mats menar att problemet inte är enkelt att lösa och det behöver göras mer skötselmässigt men det är inte alltid så lätt att komma fram till vilka metoder som är bäst. Förhoppningsvis kan den forskning som EviEm bedriver leda fram till någon form av lösning på hela problematiken.

Källa: Natursidan, EviEm

Mer spännande läsning om förbisedda marker finns här

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *